Spenderade måndagen och tisdagen på danshögskolan och visade mina skills i modernt, balett och jazz. Uppenbarligen var det inget att hänga i julgranen eftersom jag inte gick vidare till prov nummer 2 men vad fan? Jag överlever. Åtminstone i år då jag har Kulturama år 2 som krockkudde... Nästa år lär jag ha mer ångest.

Jag är inte särskilt upprörd egentligen. Det var exakt det resultatet jag väntade mig men när alla börjar fråga hur det gick med en medlidsam min så blir jag ändå lite ledsen i ögat. Känner mig lite misslyckad men det går nog över. Kroppen är ledsen tror jag, inte själva hjärtat. Lite luddigt men så känns det.

Känner mig överlag som en liten kostnärssjäl och jag mår dåligt då jag tänker på att det skulle kunna komma en dag då jag måste släppa det och skaffa ett riktigt jobb... Men jag vill inte jobba i affär för resten av livet. Jag vill dansa, spela teater, skriva och vara allmänt kulturparasitisk på samhället. Jag vill bli känd för nåt flummigt och gå på teparty med Johnny Depp.

Idag åker jag alltså hem. Återvänder till stora staden om en vecka för att ta emot mitt 'betyg' (som inte är ett betyg utan mer en lapp där det står att jag har varit i skolan ganska ofta).

Jag känner egentligen inte för att jobba men det är nog till stor del en svit av för mycket adrenalin och totalt platt fall tillbaka till verkligheten. Jag känner mig trasig, omotiverad och trött. Vill gå i ide och bara ligga och sova hela sommaren i en hög med löv, som igelkottar gör. De går ju ut typ nu, jag kan hyra ide i andrahand från dem.

Kommer sakna Dan så mycket också. Snart har vi bott ihop i ett år och vi har fortfarande inte slagit ihjäl varandra. Jag tror jag stannar ett tag till, det verkar funka bra.

Jag har hamnat lite i en av mina besattshetsfaser igen. Jag har lyckats bli besatt av litet allt möjligt under årens lopp (för det mesta musikaler) men just den här gången blev det lite osunt, tror jag. Jag har nämligen lyckats bli smått beroende av solskensmusikalen Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street.

En hämndlysten barberare som blivit landsförvisad av en elak domare, återvänder till London och börjar skära halsen av sina nya kunder. Han är lite sur för att hans fru och dotter inte finns kvar där han lämnade dem och vill åt den elaka domaren. En charmig twist är också att hans grannes pajshop börjar blomstra igen då de stoppar hans offer i pajerna...

I vilket fall som helst så är jag väldigt förtjust i Tim Burtons grådaskiga, miserabla London och musiken växer för varje gång jag hör den.

Skador: Ett sabbat ego och lite rufsig i håret men annars rätt okej.

Här nedan är f.ö ett eminent prov på min artistiska sida. Denna bild tog Linda och jag när vi hade fotokurs för 100 år sedan. Ett förevigande av Djurparksråttan Jürgen-Günnar och det han står för.