Spenderade måndagen och tisdagen på danshögskolan och visade mina skills i modernt, balett och jazz. Uppenbarligen var det inget att hänga i julgranen eftersom jag inte gick vidare till prov nummer 2 men vad fan? Jag överlever. Åtminstone i år då jag har Kulturama år 2 som krockkudde... Nästa år lär jag ha mer ångest.

Jag är inte särskilt upprörd egentligen. Det var exakt det resultatet jag väntade mig men när alla börjar fråga hur det gick med en medlidsam min så blir jag ändå lite ledsen i ögat. Känner mig lite misslyckad men det går nog över. Kroppen är ledsen tror jag, inte själva hjärtat. Lite luddigt men så känns det.

Känner mig överlag som en liten kostnärssjäl och jag mår dåligt då jag tänker på att det skulle kunna komma en dag då jag måste släppa det och skaffa ett riktigt jobb... Men jag vill inte jobba i affär för resten av livet. Jag vill dansa, spela teater, skriva och vara allmänt kulturparasitisk på samhället. Jag vill bli känd för nåt flummigt och gå på teparty med Johnny Depp.

Idag åker jag alltså hem. Återvänder till stora staden om en vecka för att ta emot mitt 'betyg' (som inte är ett betyg utan mer en lapp där det står att jag har varit i skolan ganska ofta).

Jag känner egentligen inte för att jobba men det är nog till stor del en svit av för mycket adrenalin och totalt platt fall tillbaka till verkligheten. Jag känner mig trasig, omotiverad och trött. Vill gå i ide och bara ligga och sova hela sommaren i en hög med löv, som igelkottar gör. De går ju ut typ nu, jag kan hyra ide i andrahand från dem.

Kommer sakna Dan så mycket också. Snart har vi bott ihop i ett år och vi har fortfarande inte slagit ihjäl varandra. Jag tror jag stannar ett tag till, det verkar funka bra.

Jag har hamnat lite i en av mina besattshetsfaser igen. Jag har lyckats bli besatt av litet allt möjligt under årens lopp (för det mesta musikaler) men just den här gången blev det lite osunt, tror jag. Jag har nämligen lyckats bli smått beroende av solskensmusikalen Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street.

En hämndlysten barberare som blivit landsförvisad av en elak domare, återvänder till London och börjar skära halsen av sina nya kunder. Han är lite sur för att hans fru och dotter inte finns kvar där han lämnade dem och vill åt den elaka domaren. En charmig twist är också att hans grannes pajshop börjar blomstra igen då de stoppar hans offer i pajerna...

I vilket fall som helst så är jag väldigt förtjust i Tim Burtons grådaskiga, miserabla London och musiken växer för varje gång jag hör den.

Skador: Ett sabbat ego och lite rufsig i håret men annars rätt okej.

Här nedan är f.ö ett eminent prov på min artistiska sida. Denna bild tog Linda och jag när vi hade fotokurs för 100 år sedan. Ett förevigande av Djurparksråttan Jürgen-Günnar och det han står för.

Idag är jag ledig från skolan. Det börjar dra ihop sig mot ett slut men det är inte så att lektionerna fortsätter för att sedan sluta ett exakt datum och sedan är det bra. Nejdå, det är för lätt. Istället droppar lektionerna bort en efter en. Igår hade vi en lektion, idag ingen, imorrn fyra...

Jag kommer dock behöva shappa (hur länge sen var det man sa det egentligen? Värsta 90-talsuttrycket...) nästa fredag för jag har lovat att börja jobba igen och jag kan inte skjuta upp det i flera veckor bara för att vi har en lektion i veckan.

I helgen var jag och hälsade på Carro i Halstahammar tillsammans med Emelie. Vi hade picnic flera gånger om dagen och shoppade loss. Jag inhandlade två par minimala shorts så jag kan vanka runt i sommar och visa upp mina vältrimmade buns of steal. Eller kanske för att jag hatar värme och måste ha så små kläder som möjligt för att kunna överleva. Ett par lila iallafall med blingbling och ett par grå med döskallar så jag kan känna mig lite tuff oxå. Släpade även med mig en superfin tekanna med matchande sockerskål och mjölkkanna hem på tåget som jag fyndade för bara 50 kr (sockerskålan och mjölkiskannan kostade bara 17 kr/st). Nu måste jag börja dricka mycket te så jag får använda den. Alla jag känner kan komma på tekalas.

"Kom på festen klockan tre, ni får bakelser och te!" som djuren i Pixi-boken skulle ha sagt!

Jag köpte även en tårtspade så vi kan skära tårta på kalaset oxå.

Men mitt allra bästa köp var marsvinet jag suktat efter ända sen jag kollade Ikeas hemsida senast. Äntligen blev han min. Jag handplockade honom från en bunker full med alla de djur och döpte honom 29 kr senare till Benjamin efter Morgonsoffe-snubben. Han blev vår maskot över helgen och utförde olika våghalsiga upptåg.

Snart ett år som Stockholms-brutta (åter igen, hur ofta hör man det? Jag tror jag ska återinföra sådan där fånig 90-tals jargong där man hälsade på varandra genom att säga Tjena! o.s.v) Att det ska gå så fort... Jag fyller 23 i sommar. Snart får jag inte visa leg på systemet längre, folk kommer börja kalla mig tant och jag måste gå runt i kofta och plisserad långkjol för att jag har tappat sinnet för vad som är hippt och tror att kofta alltid är ett säkert kort. (Är 'hippt' från 90-talet? Det låter lite som det men det börjar återkomma känns det som, dock kryddat med en nypa sarkasm och ett stänk cynism så jag är inte helt hundra...)

På måndag och tisdag är första intagningsproven till Danshögskolan. Jag är åter igen livrädd och övertygad om att alla i hela världen dansar bättre än jag. Jag vill inte höra motsatsen heller för då fräser jag. Inga lyckönskningar heller, det gör det bara värre. Jag vill få det här överstökat och glömma bort det så fort som möjligt, fortsätta mitt liv som det är ett år till och behandla hela spektaklet som den mardröm det kommer framstå som.

Skador right now: Mitt humör är skit - tror mina tårkanaler är översvämmade. Åtgärd är att byta p-piller, jag tror att det är de som är boven. Eller så har jag kommit i klimateriet eftersom jag börjar bli gammal...

Annars ont i knän ibland, lite hostig men ganska frisk och kry. Dock är jag lite rädd att bryta lårbenshalsen - är det inte det gamla människor gör stup i kvarten?

Allvarligt! Om jag gjorde det skulle jag inte våga berätta det för någon, det skulle vara för pinsamt.

Jag har precis varit sjuk! Länge!!! Det började med ont i halsen förra fredagen men jag tänkte inte låta det hindra mig från mina planer så jag knallade snällt iväg till skolan. Jag var dock dukig och lät bli att röra på mig tills sista lektionen då jag blev ombedd att gå upp och köra nån kort övning som jag inte alls hade förberett. För att få det ur vägen gjorde jag det ändå och hoppade runt i 5 min för att sedan åka iväg till stan med Helena som var här och hälsade på. Hade precis fått lön och hade shoppingabstinens så jag köpte linnen i sommarfärger och en jättefin klänning som jag kommer använde två gånger i mitt liv eftersom jag aldrig får göra saker som kräver tunna, skira, långa, vita klänningar i togastil...

Började känna mig krasslig efter ett tag men knatade friskt på tills mitt huvud började kännas som att det vägde 18 kg. Övergav till slut stackars Helena som fick fortsätta sin cheerleadingquest på egen hand och då jag kom hem hade jag 39.7 i feber. Har gått omkring med ont i huvudet, feber, hosta och ont i halsen i nästan en vecka.

Medan jag var sjuk så lyckades jag dock göra lite nytta och sortera mina skor så jag ska hitta dem ordentligt nu. Tog kort på allihop och satte etiketter på skokartongerna med rätt bild på. Gjorde ett litet skokollage av alla bilderna sen och kom fram till att jag har ca 60 par skor. Yeah!!!

Men det är fan inte det värsta som hänt på sista tiden! Åh nej! Det toppas big time av Dans galna gamla ex som nyligen fått för sig att ta sitt barn och flytta till bushen där unga flickor byter avsugningar mot cigaretter. Men innan hon kan göra det så måste de gå igenom standardproceduren som innebär skrika lite samt skälla oupphörligt, skylla på sin trasiga uppväxt (andra människor har oxå haft det jobbigt som barn men de växer minsamm upp till normala människor iallafall) och bete sig som en gris mot Dans nya flickvän - vilket råkar vara jag.

Jag blev utslängd från mitt eget hem! Nog för att jag fortfarande saknar Linköping ibland och känner mig lite liten i jämförelse med alla invanda, ilskna stockholmare men jag känner mig ändå rätt hemma här på muppgatan vars namn ingen fattar. Jag har ju inrett och städat och fejat och donat som en jävla askungenråtta för att det ska kännas så och så kommer en pipig liten bitch och kastar ut mig med ursäkten om att "Jag vill känna mig trygg här för alla är så elaka mot mig på jobbet. Buhu! Jag måste känna mig trygg här och det gör jag inte när du är här så gå!" Vadå här? Det är ju mitt hem! Min fristad! Inte hennes! Jag skiter fullständigt i om hon mår bra när hon är här. In fact, jag ser nog helst att hon mår så creepy som möjligt när hon är här så kanske hon inte kommer hit så ofta.

Uppenbarligen så får man uppföra sig helt psycho när man klämt ut en unge (News Flash - andra har oxå fött barn och de är helt normala i huvudet fortfarande), det är bara att ursäkta sig med det. "Du måste ju förstå, jag är ju mamma till * och måste ju sätta henne i första rummet så jag kan bete mig så här barnsligt och psykotiskt för jag har fött barn och det har inte du."

Kanske därför jag har 1/3 av hennes midjemått...

Mmm, hon kasta ut mig iallafall och satte sig och skrek vid vårat köksbord i 2 timmar medan jag knallade gata upp och gata ned och försökte hitta något att göra. Nästa gång tänker jag sitta kvar och berätta för henne hur illa jag tycker om henne, det verkar roligare...

Var på Footloose förra veckan. Var jättemysigt. Helena och våra mammor samt Dan var där och kollade och diggade i våra stolar. Var en jätterolig föreställning. Massa dans och sång. Men de hade tagit bort min favvolåt som jag dansade till nu i mars.

Måns var jätteond. Han sade riktigt onda saker som "När prästens dotter säger nej börjar det rycka i baguetten" vilket bara riktigt elaka människor gör och så hade han lagat sin svarta t-shirt med säkerhetsnålar vilket oxå är säkert tecken på att man inte är på den goda sidan.