När jag kom hem i fredags möttes jag av en kommité bestående av Dan och... ja, ingen mer. Han hade utsett mig till 'Världens Bästa Flickvän' och jag fick en ros och en familjesushi som pris. Sånt gör mig glad. Min annars ganska trista dag lystes upp och när jag satt där och mumsade på sushi i soffan till 'Flyga Drake'-filmen så tänkte jag på hur glad jag är att jag har honom. Han är en stor sol i mitt liv. Idag när han höjde rösten åt Ni Vet Vem så insåg jag att jag nästan aldrig hört honom låta på det sättet. Han är alltid så lugn och han har aldrig skrikit på mig. Jag blev lite rädd för honom men samtidigt stolt. Det var bra att han skrek men jag vill aldrig att det ska vara åt mig. Bara åt andra som förtjänar det. Jag skulle bli superrädd om han skrek på mig för då skulle jag ha gjort något riktigt, riktigt dumt. Det skulle bli som när man var liten och föräldrarna inte skrek på en utan lät så där besvikna istället. Usch för det! Det var ju jättehemskt. Man kände sig så liten och usel att det gjorde ont i hjärtat och man trodde att de aldrig skulle älska en igen för att man var så dålig. :)

Apropå den i övrigt ganska kassa dagen så var det den 12:e dagen på rad i skolan så man var lagom slut. Folk stöp på huvudet under modern-lektionen efter att vår lärare försökt få oss att testa Dirty Dancing-light-lyft på varandra.

"Kom igen! Det är inte farligt om ni bara låter bli att göra så här... (dvs hoppa upp på axeln på lyftaren och i rena förskräckelsen vika ihop sig)"

Vad är det första man gör när någon försöker lyfta en och man inte är säker på att de kan hålla en? Det första jag gör är att krypa ihop instinktivt och klamra mig fast för allt vad jag är värd vid den personen, det är INTE att sträcka armarna i luften och benen åt andra hållet så att det enda som rör vid lyftarpersonen är mitt bäcken. Jag kan inte klamra mig fast med mitt bäcken ju! Det är ju bara ben och lite skinn!

I vilket fall som helst så vägrade jag att bli lyft och tacka Fan för det. Inom loppet av två minuter var det ju två pers som tjongat skallen i golvet och brutit ryggraden. Lite tråkig stämning efter det...

Okej, de bröt inget och alla överlevde men lite gråt och tandagnisslan blev det iallafall och jag var väldigt nöjd med att inte ha kastat mig upp på Emelies axel, dinglandes mellan himmel och jord medan jag hade förlitat mig på hennes förmåga att lyfta mina bastanta kilon och mitt icke-klammerbara bäcken... Jag trivs på golvet.

Det här var bara grädden på moset dessutom. Innan dess hade vi blivit tvingade att ligga i en hög på golvet, omringade av klasskamrater och med förbundna ögon i bästa terroristläger-stil medans vi uppmanas att rulla på varandra och strunta i ifall det gör lite ont...

Jag måste faktiskt medge att jag är lite rädd för mina moderna lektioner numera...

Imorrn ska vi ut och shoppa på stan som en riktigt kärnfamilj. Pappa ska till elektronikbutiken, lilla mamma vill titta på kläder och söta, välkammade barnet vill gå till leksaksaffären. Plus att  mamma (dvs jag) promt vill ha godis oxå.

Snart höstlov! Ska bli fett nice. Jag är trött, har ont och riktigt känner hur mina muskler förtvinar för varje dag som går eftersom de inte hinner återhämta sig. Nu är Mocka Capoeira-proteinet slut oxå, det som smakade så där gott som Arlas små kaffedrinkar så nu måste jag antingen gå tillbaka till übersöta vaniljen eller prova Vilda Jorgubbe-smaken som är veckans nya. Jag gillar inte jordgubbesmak. Inte banan heller. Fast hellre jordgubbe än typ broccolismak. Det skulle vara riktigt äckligt...

Av någon anledning så har jag fått väldigt mycket mer besökare på min blogg den här månaden än tidigare... De strömmar in i ett jämnt flöde men jag vet inte varför eller vart de kommer ifrån. Roligt iallafall. Det är mycket välkommet att kommentera. Jag gillar kommentarer. Får mig att känna mig älskad... :) 

Oh förresten! Grattis till Linda som tagit körkort! Way to go! Nu kan hon hälsa på mig hela tiden! Gör hon inte det nu så vet jag att hon inte älskar mig längre... :)

Skador: Blåmärken stora som fotbollar på knäna och en skitstel nacke som jag inte vet vart den kommer ifrån.