Förra helgen var jag på workshop i barndansmetodik. Jag var i skolan mellan 9-16 både på lördag och söndagen och lekte 4-åring. Det var skitkul. Läraren var helt underbar och sa så mycket bra saker att jag blev helt snurrig i huvudet av nytänkande och hög moral. Charmigt att se sina klasskamrater leka rasistiska och könsfixerade dagisbarn oxå. Inte något man är så van vid annars.

Det jobbiga var bara att vi gick sammanlagt 12 dagar i sträck i skolan. Jag vet inte om tröttheten kommer nu för jag är helt slut i huvudet och känner mig känslomässigt massakerad. Jag är stundtals apatisk och ohågad till allt som innebär rörelse av något slag.

Imorse återkom mina små lägenhetsspöken och skrämde upp mig. Jag somnade om efter att Dan åkt till London men vaknade efter bara 20 minuter igen, lagom dåsig och förvirrad. Då jag försökte öppna ögonen hörde jag en mansröst prata snabbt bredvid mig fast jag förstod inte ett ord, det var bara massa nonsens. Skitkul att vakna till det liksom. Han lät dessutom ganska arg så nu kommer jag inte våga somna ikväll. Jag tycker inte om spöken.

I helgen var Lisa och Linda här och höll mig sällskap. Jag var nog inte alltför rolig efter min mastodontvecka i skolan och ville mest sova på kvällarna men jag hoppas att jag bidrog med något iallafall.

Linda fick en prinsesstelefon i försenad present så nu kan vi ringa till varandra för jag har en likadan.

Nu i helgen är det min tur att fara hem till Linköping och hälsa på. Känner att jag behöver föräldraomsorg och en stund med riktiga människor som kan mig och som vet hur jag funkar.

Det är jobbigt att skapa en helt ny tillvaro har jag märkt. Det är kämpigt för själva hjärtat på nåt sätt. Nya människor, nytt hem, ny vardag, nytt sätt att leva och nya personer att leva med.

Jag var fan mycket stabilare då jag bodde själv. Nu är jag värsta lipsillen i jämförelse. Man skulle va en kaktus... De vet liksom inte när de flyttas till ett nytt ställe, de bara står i sin kruka och mår bra. De har inga ögon så de kan inte se omgivningen och märker således inte vart de är. Det enda de märker är kanske om de byter ägare och den nya ägaren struntar i att vattna dem. Då blir de nog lite ledsna... 

Jag känner mig ensam här i stora staden. Kom och hämta mig ett litet tag och ta hand om mig. Jag tar inte stor plats.

 

Linda

16 oktober 2007 18:29

Stackars vännen. Inte kul med spöken igen, trodde de hade försvunnit. Jag kan ta hand om dig. Du är bäst!!! Pussar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dels för att jag på ren princip vägrar att betala för att jag ska få ha fler än 100 bilder i min egen blogg, dels för att oxå vill ha en sådan där snygg header på min blogg. :)   Vad tycks? http://badideabear.blogg.se/ ...

... men ännu fortare när man är inne i monotoni. Jag är tillbaka i Linköping på mitt gamla, hederliga jobb men denna sommar känns annorlunda än den förra. Då var jag full av tillförsikt inför framtiden, nu vet i fan vad som ska hända i höst.   Tydlig...

Jag har provat på att videoblogga för att visa att även jag har viktiga saker att säga. Precis som andra viktiga videobloggare så som Fröken Kiss....

Jag har sällan fått höra så mycket snälla saker som jag har fått de här veckorna. Det är helt otroligt vad bra man verkar vara när man precis visat att man är ganska dålig...   Jag (på skoj): Det är det här jag är bäst på. Wonderful person #1: Du är ...

Så här sa mitt kinesiska horoskop imorse: "Efter bittert kommer sött." "Tack", sa jag och började ordna snaran... Jävla kineser, de har aldrig sökt danshögskolan.   Det kanske ligger nåt i det här med snigelhjärnbark ändå... Jag kanske är helt energi...