Förra helgen var jag på workshop i barndansmetodik. Jag var i skolan mellan 9-16 både på lördag och söndagen och lekte 4-åring. Det var skitkul. Läraren var helt underbar och sa så mycket bra saker att jag blev helt snurrig i huvudet av nytänkande och hög moral. Charmigt att se sina klasskamrater leka rasistiska och könsfixerade dagisbarn oxå. Inte något man är så van vid annars.

Det jobbiga var bara att vi gick sammanlagt 12 dagar i sträck i skolan. Jag vet inte om tröttheten kommer nu för jag är helt slut i huvudet och känner mig känslomässigt massakerad. Jag är stundtals apatisk och ohågad till allt som innebär rörelse av något slag.

Imorse återkom mina små lägenhetsspöken och skrämde upp mig. Jag somnade om efter att Dan åkt till London men vaknade efter bara 20 minuter igen, lagom dåsig och förvirrad. Då jag försökte öppna ögonen hörde jag en mansröst prata snabbt bredvid mig fast jag förstod inte ett ord, det var bara massa nonsens. Skitkul att vakna till det liksom. Han lät dessutom ganska arg så nu kommer jag inte våga somna ikväll. Jag tycker inte om spöken.

I helgen var Lisa och Linda här och höll mig sällskap. Jag var nog inte alltför rolig efter min mastodontvecka i skolan och ville mest sova på kvällarna men jag hoppas att jag bidrog med något iallafall.

Linda fick en prinsesstelefon i försenad present så nu kan vi ringa till varandra för jag har en likadan.

Nu i helgen är det min tur att fara hem till Linköping och hälsa på. Känner att jag behöver föräldraomsorg och en stund med riktiga människor som kan mig och som vet hur jag funkar.

Det är jobbigt att skapa en helt ny tillvaro har jag märkt. Det är kämpigt för själva hjärtat på nåt sätt. Nya människor, nytt hem, ny vardag, nytt sätt att leva och nya personer att leva med.

Jag var fan mycket stabilare då jag bodde själv. Nu är jag värsta lipsillen i jämförelse. Man skulle va en kaktus... De vet liksom inte när de flyttas till ett nytt ställe, de bara står i sin kruka och mår bra. De har inga ögon så de kan inte se omgivningen och märker således inte vart de är. Det enda de märker är kanske om de byter ägare och den nya ägaren struntar i att vattna dem. Då blir de nog lite ledsna... 

Jag känner mig ensam här i stora staden. Kom och hämta mig ett litet tag och ta hand om mig. Jag tar inte stor plats.